tisdag 29 augusti 2017

På drift med Marianne Lindberg De Geer



Sommaren 2016 lyssnade jag på Marianne Lindberg De Geers sommarprogram. Det berörde mig starkt. Hon berättade om sin uppväxt i en dysfunktionell familj och om pappan som begick självmord när Marianne var i yngre tonåren. Det är inte svårt att förstå hur den känslomässiga avstängdheten som följde på denna katastrof har präglat hela hennes liv. Hon berättade också om familjens olika barnflickor som kommit att påverka henne genom livet trots att flera av dem bara fanns i familjen under en kort tid. 

När jag såg att Marianne Lindberg De Geer skrivit en roman blev jag nyfiken. Hennes konst är spännande, ofta provokativ, och ger nya tankar. Efter ungefär halva boken var jag besviken. Här berättade konstnären/författaren sin barndom och tidiga vuxenliv, eller snarare huvudpersonens Monas liv, rakt upp och ner. Och Monas liv påminde i stora drag om Mariannes eget. Jag saknade ”konstnärlig gestaltning” i texten och väntade hela tiden på de mer  ”litterära skildringarna”. 

Men så, under andra halvan av läsningen, insåg jag att det här inte är en bok skriven av en författare, utan en konstnär och människa som berättar om en bakgrund som har format henne. Så här beskriver hon sin roman: Jag försöker följa den flicka som kunde vara jag för att få grepp om vem hon var och vad som fick henne att fatta de beslut hon tog. Har jag lyckats eller har minnet korrigerat hennes berättelse? Eller ljuger hon för mig nu så här i efterhand?

Så läsningen blir intressant när jag släpper mina förväntningar. Inte minst för att det finns så många paralleller till Agneta Pleijels självbiografisk roman Doften av en man, som jag läste i våras. Intressant är också valet av titel - På drift - inte minst för att den för tankarna till Jack Kerouacs 1950-talsroman. Men jag tänker också på verbet driva, och att vara driven eller att drivas med, som ett beskrivande ord för vad som formar ett liv. Det är inte så passivt som titeln antyder.  

lördag 8 april 2017

När blir jag gammal?

När blir jag gammal? Svaret på den frågan är ytterst relativt. Vi åldras så länge vi lever och om barnet på fotografiet från mitten av 1960-talet hade fått frågan hade hon troligtvis svarat att de två år äldre barnen på gården var gamla, och att hennes morfar på bilden var jättegammal. Han fyllde 50 år och var en av de allra äldsta människor hon kände på den tiden. Nu när jag själv har levt flera år än min morfar hade gjort då så tycker jag fortfarande inte att jag är gammal, även om jag förstås inser att mitt barnbarn gör det.
    Det är spännande hur åldrandet, eller gamlandet för att låna ett ord från Sandro Key-Åbergs diktsamling Gamlandets lov, hela tiden följer med oss så att det till slut blir svårt att avgöra vem som är gammal och vem som inte är det. Jag minns två grannar på 1990-talet, den ena var född 1910 och den andra 1911, och den yngre av dem pratade hela tiden om den äldre som ”den gamla mannen”. Gamlandet ligger i betraktarens ögon, trots att vi uppenbarligen åldras i takt med att tiden går.


fredag 7 april 2017

MAKT - Make Malmö great again

Fint reportage i Sydsvenskan om Moomsteatern som i helgen har permiär med sin nya föreställning MAKT. Där figurerar olika maktpersoner och iscensätts olika maktsituationer. Intressant är att skådespelarna själva har valt sina roller. Makt innebär inte enbart makt över andra, utan även makt över sig själv och sitt eget liv. Makt kan se ut på så väldigt många olika sätt. Häromveckan såg jag repetition av två av scenerna, så det kommer att bli extra spännande att se föreställnigen i sin helhet.

Förresten finns Anne Lundbergs besök hos Moomsteatern i programserien Landgång att se på svtplay i ytterligare drygt en vecka.

måndag 27 mars 2017

Förändring på gång, #025

Just nu är det förändringar på gång i mitt liv. Jag kommer lämna mitt arbete i Jönköping till sommaren och håller därför på att sälja min lägenhet där. Det är en mycket fin etta. Visning idag kl 17:00. Välkomna att titta!

lördag 25 mars 2017

Teaterns dag med Moomsteatern, #024


MAKT  Moomsteatern


Idag var det Teaterns dag i Malmö och jag fick vara med på öppen repetition på Moomsteatern. Den 8 april är det premiär för föreställningen MAKT och eftersom jag följer teatern på Facebook har jag sett repetitionsbilder där skådespelarna gestaltar maktpersoner som Angela Merkel, Påven, Putin, Margot Wallström, Donald Trump m fl. Men idag var det Olof Palme-scenen och Styrelsemötet som repeterades. Temat är makt, men också ansvar. Mycket aktuellt och bra skildrat. Jag ser fram emot att se föreställningen i sin helhet.


Dansplaneten, #023

Funderar du också över vad dans egentligen är för något. I så fall är det här filmen för dig.


torsdag 23 mars 2017

Livläkarens besök, #022

En av mina allra bästa läsupplevelser är Livläkarens besök av P O Enquist, som utkom 1999. Mycket av romanen finns i pjäsen med samma namn, men i uppsättningen på Malmö Stadsteater är det snarast kung Christian VII som är huvudperson, och så uppysningstidens idéer, förstås. För visst berättas det också om kärlekshistorien mellan drottning Caroline Mathildes och livläkaren Struense, men det är ändå männsikorna runt kungen och deras olika försök att tillskansa sig makten som det hela kretsar kring. En intressant uppsättning just därför. Vem har makten och vem tar makten. Och vad används makten till. Det  är faktiskt riktigt bra.

Förutom Johannes Wanselows gestaltning av kung Christian VII ger jag även scenografin, kostymerna, ljuset och musiken högt betyg. Och koreografin, faktiskt. De bästa scenerna är de där skådespelarnas kroppar och rörelser berättar mer eller annat än orden.

Vill du läsa mer om uppsättningen finns Oline Stigs recension med rubriken För mycket ljus på kungen.

Jag vet allt det här, #021


Jag vet att Annika Paldanius har skrivit en alldeles utmärkt debutroman. Jag vet allt det här har underrubriken en intenmedicinsk roman och jag vet att den handlar om Hanna och hennes vänner, som kallar sig för amasonerna. Jag vet att de är läkarstudenter och det inte finns någonting som de inte vet. Jag vet att de kan allt inom internmedicinen som är säkerställt via randomiserade och kontrollerade studier. Och ändå vet de inte vad livet, vad döden, vad hoppet gör med människan. Jag vet att det är väldigt glädjande men också oändligt sorgsen läsning. Jag vet att det är som livet självt.

För det som börjar leva börjar alltid dö. En rad från en av Claes Anderssons dikter som finns med i romanen tillsammans med en mängd andra citat. Jag vet att det inte är något som stör läsningen, för jag vet inte om det förrän jag läser författarens slutord. Jag vet att jag hoppas att Annika Paldanius snart har skrivit en ny roman.

Det går inte så bra med mina hundra inlägg...

... men det är sånt som händer. Jag går tillbaka och läser vad jag skrivit under de andra åren jag varit med i Blogg100 - 2015 och 2013 - och hittar ett par inlägg som liknar det här.
Åttifem inlägg kvar
Svacka

måndag 20 mars 2017

Om konsten att bli gammal, #019

Om konsten att bli gammal är det det samma som gamlandets lov? Eller hur kommer det sig att jag tänker på Sandro Key Åbergs dikter från 1980-talet när jag läser nygammal filosofi i Wilhelm Schmids tappning, från 2016. Boken heter Konsten att bli gammal och handlar just om den konsten. Den är också, kanske inte en lovsång, men åtminstone en kärleksfull hyllning till livets sista tredjedel.

I boken finns åldrandet beskrivet i tio korta kapitel med rubriker som Tankar om livets olika faser, Vanor som gör livet lättare och Att hantera smärta och olycka. Självklara påstående staplas ovanpå varandra, t ex: Det som åldras är människans yttre, inte hennes innersta väsen. Inget fel i sig, men frågan är om det hjälper oss att förstå konsten att bli gammal? Är det inte snarare mystiken kring det faktum att vårt yttre åldras samtidigt som vårt innesta förblir det samma, eller åtminstone är så mycket mindre förändrat, som vi bör refleketera kring.

Schmid skriver om jämnmodet (behöver verkligen äldre människor det i högre grad?) och om sexualiteten (inte sjutton är den andliga beröringen viktigare än den fysiska bara för att en människa åldras!) och om aktivitetstilltron (så tröttsamt!) och om att sjukdomarna vill lära oss något (men så är det väl inte!). Men när han uttrycker att den moderna kulturen inte förbereder oss på åldrandet, håller jag med honom. Frågan är bara hur den förberedelsen skulle se ut...

(Och ja, jag ligger en dag efter i min Blogg100-utmaning.)

lördag 18 mars 2017

Färgen leder skapandet

En lördagstimme med temat färgen leder skapandet gav följande resultat. Hoppas på en fortsättning under morgondagen.


fredag 17 mars 2017

Dröm vidare

Bildresultat för dröm vidare
Idag har en riktigt bra film haft premiär - Dröm vidare med regi av Rojda Sekersöz.

Inledningsscenen, där Mirja lämnar fängelset med en bugning mot kameran, är lysande. Och likaså avslutningsscenen från taket på ett av miljonprogramhusen i Alby i Botkyrka, som vi långsamt rör oss bort från. Däremellan ryms ett liv, eller snarare många liv. Det är Mirja och hennes tre vänner, som alla befinner sig i en värld där kriminalitet ses som något normalt. Det är Mirjas lillasyster och mamma. Och det är hotellstäderskan på bilden ovan, som på ett handfast sätt introducerar Mirja i arbetslivet.

Det handlar både om att drömma sig bort och att drömma sig kvar, och under filmens gång sker flera vändningar. Vi vet inte vart Mirja och hennes vänner är på väg. Men vi vet att det handlar om klass och ekonomi, om arbete och arbetslöshet, om nära vänner och familj, och om de avtryck vi gör i varandras liv. En bra och mycket imponerande långfilmsdebut.

torsdag 16 mars 2017

Det går inte så bra...

Tyvärr går det inte så bra med mina Blogg100-inlägg. Men det kommer andra dagar så småningom.
Här är en länk till den blogg med samma namn som denna, som jag skrev mellan juni och november 2009, innan jag började skriva här.

onsdag 15 mars 2017

Imorgon är en ny dag

Då ska jag skriva om Wilhelm Schmids bok Konsten att bli gammmal.

tisdag 14 mars 2017

Idag blir det bara en länk

... till en fin och mycket berörande text, skriven vid livets slut av Amy Krouse Rosenthal.
Om liv, död och kärlek.
You may want to marry my husband.

måndag 13 mars 2017

Århus rådhus

Marmorplattorna som täcker fasaden på Århus rådhus har kanske inte åldrats med behag, men när mörkret sänker sig så gör det ingenting för då belyses tornet med allehanda färger. Urtavlorna (det finns en likadan på motsatt sida av tornet) är sju meter i diameter, och konstruktionen runt tornet ska föra tankarna till byggnadsställnignar. Århus är och förblir en stad som växer. Rådhuset stod klart
1941 och arkitekterna bakom byggnaden är Arne Jacobsen och Erik Möller. När jag passerar finns en lysande skylt på baksidan. The same for everyone, står det. Ett viktigt budskap till oss alla.

söndag 12 mars 2017

Om konsten att läsa och skriva

Jag vet att jag för många år sedan läste Olof Lagercrantz bok Om konsten att läsa och skriva, och jag minns att jag tyckte om den. Kanske dags för omläsning? Bodil Malmsten (1944-2016) skriver också om konsten att skriva, och att läsa. Att läsa är alltid viktigare än att skriva. Det är en liten bok med stort innehåll på få sidor. Mycket ger inspiration. Och mycket är väldigt Bodil Malmstenskt. Kanske tycker jag om det hon skriver. Kanske inte. Men lusten att skriva väcks i alla fall av läsningen.

Och lusten att låta sig inspireras, imponeras och iakttaga allt - som Bodil M uttrycker så väl.

Och så rådet att läsa, läsa, läsa. Och undersöka hur de allra bästa har skrivit sina böcker. Studera ordval, tempo och tempus, berättarperspektiv, tidsanda.... Men vilka är då mina bästa? Vilka skulle hamna på min alldeles egna klassikerlista? Det tar nog ett tag att göra den, men kanske dags att börja i alla fall....

fredag 10 mars 2017

Möte med Carl Kyhlberg

En fin utställning på Malmö konstmusem med Carl Kyhlbergs (1878-1952) måleri, pågår till 21 maj. Tavlorna gör sig bra i de stora ljusa salarna. Färgerna får plats att flöda. Eller, det här är ett konstnärskap där färgen leder skapandet, som Patrik Steorn säger i audioguden till utställningen som finns här.

Tavlan på bilden ovan heter Gryningen kastar ett strålande hjärta mot jorden. Fantastisk titel, eller hur?! Väl värd att begrunda.

torsdag 9 mars 2017

Kvinnorna fanns!


Den internationella kvinnodagen var igår. Tre män diskuterade jämställdhet i Aktuellt *tar sig för pannan* Men det hände och händer även annat. Manifestationer, fester, politisk kamp och pussyhattar.

Och en kvinna med makt och ekonomisk position som använder den till att tala om för ungdomar att det är åt helvete att nazister har mer plats i historieläroböcker än kvinnor. Och att hon därför kommer att hålla utställningen Den dolda kvinnomakten öppen på Skarhults slott öppen tills ALLA historieläroböcker skrivits om så att kvinnor har hälften av allt utrymme.Och så finns ju de 6 kortfilmerna, som en början till en helt annan historieskrivning. Se och lär, oavsett om du går i skolan just nu eller gjorde det för länge sedan.

onsdag 8 mars 2017

Fallna kvinnor

Det här är en viktig bok, skriven av Eva F Dahlgren, med undertiteln När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut. En titel som provocerar. Hur är det ö h t möjligt att se på sina medmänniskor som "samhällets bottensats". Hur kan det ha varit så att fattiga och sjuka kvinnor, och kvinnor som tvingades till att prostituera sig, dömdes till tvångsarbete och internerades. Men så var det. Kvinnorna vägdes och mättes och kategoriserades också, som undermåliga, sinnesslöa, gatflickor, ligisterflickor, berglärkor ("djupt förfallna prostituterade"), bettlerskor, psykiskt höggradigt abnorma, höggradiga alkoholister, vanetjuvar, utpresserskor mm. Allt noga nedtecknat i arkiv som tillhört fängelset i Landskrona och rasbiologiska institutet i Uppsala. Författaren läser brev och anteckningar, hon tittar på fotografier och försöker förstå vilka dessa kvinnor var. Deras blickar lämnar henne inte, och hon lämnar inte dem. Hon skriver en viktig bok om kvinnor i en historisk tid som är knappt hundra år bort. Eller alldeles runt hörnet, här i vår egen tid. För även om dessa kvinnor inte finns längre, så finns det andra som lever under liknande förhållanden. Och hur ser vi på dem? Vad kallas de?

   De finns inte längre bland oss. Men jag väntar till skymningen, går ner till Rosenlund här i Göteborg. För nu samlas dagens berglärkor, vingklippta även de. Många går på tyngre droger och de får inte heller dansa.
   De talar rumänska.

tisdag 7 mars 2017

En liten filmfestival

Ibland inträffar en väldigt liten filmfestival hemma hos oss, eller på en biograf nära där vi är. Den allra minsta filmfestivalen jag varit med om hade bara två deltagare och två filmer. Det som gör att det blir roligare att titta på film när det är festival är att de olika filmerna så självklart kan jämföras med och kontrasteras mot varandra. Och samtalas kring.

Så i fredags och lördags var det dags igen. Lika få deltagare, men dubbelt så många filmer. Vi såg dels Miss Jean Brodies bästa år från 1969, med en suverän Maggie Smith i huvudrollen och Den okända flickan, som jag skrev om igår. I båda dessa står en ensam kvinna och hennes arbete i centrum - en lärare och en läkare. Men där slutar kanske likheterna. Det Jean Brodie saknar av medmänsklighet har Jenny Davin i stora mått. De båda andra filmerna var Under vulkanen och Sådan far, sådan son. Här handlar det om manlig ensamhet, men i övrigt är det svårt att dra några paralleller eftersom det känns som det mexikanska 1930-talet och det japanska 2010-talet är som två vitt skilda universum. Se där vilken spännande resa några få filmer kan ge upphov till.

måndag 6 mars 2017

Den okända kvinnan, #006

 
Läkaren Jenny Davin arbetar på en distriktsläkarmottagning i utkanten av Liège i Belgien. En timme efter läkarpraktikens stängning ringer en ung kvinna på dörren, men Jenny hindrar sin praktikant från att öppna. Dagen efter visar det sig att den unga kvinnan har dött under oklara omständigheter, troligtvis mord. Ingen vet vem hon var. Hon har inget namn. Jenny beslutar sig för att ta reda på hennes namn - och det är hela filmen.

Luc och Jean-Pierre Dardenne berättar med tydligt bildspråk och enkel dialog. Ibland tykcs det som om det enda personerna säger till varandra är bonjour, non, merci och au revoir. Och så den frågan som bär genom hela filmen och som Jenny ställer till alla hon möter, samtidigt som hon visar fram ett fotografi på sin mobil: Känner ni igen den här kvinnan?

Jenny drivs av sin skuld. Varför öppnade hon inte dörren? Om hon hade öppnat dörren hade kvinnan fortfarande varit i livet. Samtidigt är det som hennes äldre kollega säger: Du öppnade inte dörren, men det var inte du som dödade henne. Vi följer Jennys sökande efter den okända kvinnans namn, och på vägen skildras hennes många möten, både med sina patienter och andra människor. Det är uppenbart att Jenny tar ansvar för sin skuld, men hon låter också dem hon möter ta sitt ansvar. På något sätt blir hon min hjältinna - en människa som inte frånsvär sig sin skuld men samtidigt vägrar ta på sig någon annans. Och en männsika som förstår vikten av att alla har sitt namn.

(Inlägget finns även på filmbloggen Junofilm.)

lördag 4 mars 2017

William Kentridge, #004


Just nu finns en fantastiskt fin utställning med den sydafrikanske konstnären William Kentridge verk på Louisiana. Det är ett kreativt lekfullt skapande som vi får del av. Konsten finns överallt där konstnären är. Den berättar i bilder, symboler, rörelser och musik. T ex verket More Sweetly Play the Dance (2015), som är en 15 minuter lång installation där åtta video-kanaler och fyra megafoner fyller en stor sal med både rörlig bild och ljud. Det går inte att beskriva med ord, men upplevelsen av att stå mitt i det är både berörande och stärkande. Här projiceras silhuetter av människor och symboler, medan vinden "blåser" i de tecknade naturbakgrunderna och blåsorkestern trumpetar. Allting blir till en poetisk beskrivning av Sydafrikas historia. I filmen ovan ses Second-hand Reading, som nog är lättare att ta till sig via datorn, och flera verk av William Kentridge finns på Louisianas hemsida. Utställningen pågår till mitten av juni, så för min del blir det ytterligare ett besök i vår.

fredag 3 mars 2017

Kollage III, #003

Det kan verka märkligt att kollage nummer 3 kommer före nummer 2, men så är det. Kollagen har inga namn, därför blir de numrerade i den ordning som jag gjort dem. Det första finns här, och det andra har jag ännu inte hunnit fota av. Men det kommer, liksom ett antal till.

torsdag 2 mars 2017

Blogg 100 - dag 2 #002

När jag startade den här bloggen ville jag ha en plats att kunna skriva om mina ”oväntade gläntor” på. För mig är de oväntade gläntorna sådant som lyser upp tillvaron och ger glädje där jag minst anar. Eller kanske ger mer glädje än jag kunde ana. De finns i samtal och möten med människor, i möten med konst och litteratur, i möten med naturen och blommorna. Och i resorna och möjligheterna att få upptäcka nya platser. Det är alla de oväntade gläntor jag vill minnas och kunna glädjas åt i efterhand, när jag läser vad jag skrivit här för ett eller åtta år sedan. (Läs om bloggens namn här.)

Så även om jag är glad över att just du läser detta så är inte mitt främsta skäl till att blogga att jag ska bli läst, utan det är mer för att få möjligheten att skriva. Nu har jag inte skrivit så mycket under de senaste åren, men det finns ständigt en längtan efter det. Genom huvudet far olika tankar och idéer, men de samlas sällan och blir än mer sällan till en text.

Så just nu undrar jag vad det är som gör en text värd att visas upp, att skrivas på en blogg så att andra kan läsa den? Idag har jag inga idéer, men så kommer det inte att vara i hundra dagar. I själva skrivandet väcks idéerna (hoppas jag). I regelbundenheten och strukturen ryms kreativiteten (vill jag tro).

onsdag 1 mars 2017

Värdighet, #001

Blogg100 startar idag - och jag vill vara med i år! Initiativtagaren Fredrik Wass skriver så här om Blogg100, som nu genomförs för sjätte året i rad:

Vi deltagare enas i entusiasmen och engagemanget, snarare än det beräknande, dömande och cyniska. Vi tar chansen att manifestera det fria ordet genom vårt bloggande, något som länge setts som självklart, men som i år är viktigare än någonsin. Vi respekterar andras åsikter, men accepterar inte kränkningar eller hot mot någon. 

Mitt första inlägg av hundra vill jag ägna den värdighet som är allas. Ofta pratar jag om vikten av människors lika värde, och jag menar inte att vi ska sluta kämpa för ett samhälle där allas lika värde är möjligt. Men tills dess kan vi i varje stund och i varje möte värna om allas värdighet. Både min och din.

Jag har länge haft Möt mig nu som den jag är som en kategori för några av mina blogginlägg. I det mötet står människans värdighet i centrum. Läs gärna några av de inläggen. Det som fått mig att fundera på värdighet just nu är en text på sidan Framtiden bor hos oss, ett storstadsteologiskt nätverk inom Svenska kyrkan. Sara Jacobsson Grip, kyrkoherde i Vantörs församling, skriver under rubriken Varför orkar vi inte tala om romerna längre?

Människors lika värde har egentligen fått en felaktig juridisk översättning från engelskans dignity – värdighet. Det är människors värdighet vi ska slå vakt om, inte att människor ska behandlas lika bra eller lika dåligt. Det finns tusen sätt att slå vakt om människors värdighet och vara en profetisk röst i en tid då sprickorna djupnar och fördomar växer mot den andre – den vi inte känner. 

För mig hänger dessa båda citat ihop. De beskriver det samhälle jag vill leva i. Ett samhälle som slår vakt om det fria ordet och människors värdighet.

måndag 27 februari 2017

Snart är det dags för Blogg 100

Jag har precis anmält mig till Blogg 100, och även om jag inte kan förstå hur det ska gå till så ska jag skriva hundra blogginlägg från 1 mars till 8 juni. Det enda rådet – det enda raka – är att skriva och skriva. Och hoppas att idéerna kommer efter hand… För det har faktiskt fungerat två tidigare år, både 2013 och 2015.

torsdag 26 januari 2017

Återupptaget

Under årens lopp har jag samalt en mängd bilder från tidningar och böcker. För många år sedan brukade jag använda dem för att göra kollage. Jag har länge önskat att använda mina bilder igen - och häromdagen gjorde jag det verkligen. Här är den första av förhoppningsvis en serie drömlika bilder med "människan i naturen" som utgångspunkt.

torsdag 5 januari 2017

Guldbaggenominerad

Jag läser i tidningen att Granny's dancing on the table är guldbaggenominerad i flera klasser, bl a för bästa regi (Hanna Sköld) och bästa manliga huvudroll (Lennart Jähkel). Jag hoppas att detta innebär att många kommer att se filmen, som jag hade turen att se på Göteborgs filmfestival förra året. Och om bara några veckor är det dags för detta års festival #GIFF17.

söndag 1 januari 2017

Mina bästa 2016 - Jonas

 Årets 10 bästa böcker med förvånansvärt många romaner!

1. Carlo Levi: Kristus stannade i Eboli (1945)
2. Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand. Slutet för den röda människan (2013)
3. Desmond Hogan: The Ikon Maker (1976)
4. Laurie Lee: Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon (1969)
5. Anders Ehnmark: Krigsvinter (2002)
6. Jack London: Skriet från vildmarken (1903)
7. Charles Foster: Being a Beast (2016)
8. Nick Perumov: Svarta Lansen - Mörkrets ring II (1993)
9. Dylan Thomas: Under Milk Wood (1954)
10. Jules Verne: Kapten Grants barn (1867-68)

Mina tio bästa 2016

Årets tio bästa böcker, med förvånansvärt mycket facklitteratur. (Se även mina tio bästa 2015 och 2014.)

1. Svetlana Aleksjvitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012)
2. Karin Berglund: Jag tänker på Linné - Han som såg allt (2007)
3. Karin Johannisson: Den sårade divan (2015)
4. Agnes von Krusenstjerna: Tony växer upp (1922) och Tonys sista läroår (1926)
5. Amanda Svensson: Allt det där jag sa till dig var sant (2014)
6. Dan Josefsson: Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnas om skapade Thomas Quick (2013)
7. Aris Fioretos: Mary (2015)
8. Elisabeth Åsbrink: 1947 (2016)
9. Silvia Avallone: Stål (2012)
10. Robert Seethaler: Tobakshandlaren (2015)