söndag 28 februari 2016

Tre bra boktitlar, 2

Alla är vi stora romaner - Eric Beckman

Från kart till fallfrukt - Ulf Linde

Och dagen varar längre än ett sekel - Tjingiz Ajtmatov

Underbara kvinnor vid vatten - Monika Fagerström

Varför vara lycklig när du kan vara normal? - Jeanette Winterson

Mary av Aris Fioretos



Fram till den 2:a maj går det att ladda ner och lyssna på Mary av Aris Fioretos, som just nu sänds som Radioföljetong i P1. Det är en fantastisk roman som utspelar sig i ett fiktivt Aten under ett studentuppror på Tekniska högskolan i början av 1970-talet. Visst är det mycket som är hämtat från militärdiktaturens Grekland, men berättelsen är större än så och skulle också kunna beskriva en helt annan tid och plats under en totalitär regim. Jag har hunnit ungefär halvvägs i lyssnandet, och det är stundtals plågsamt. Aris Fioretos skriver om Mary och hennes medfångar, ett litet kvinnokollektiv, (och en pojke) som lever under hot om ytterligare tortyr och sexuella övergrepp på en fängelseö kallad Råttön. Men det är också en sällsamt vackert berättad roman. Orden lösgör sig som små solar, precis som det solgryn som just har börjat växa i Marys livmoder. I klippet ovan från Babel i höstas berättar författaren i ett inslaget börjar 1:10 in i programmet.

Ropen skalla - Konsten åt alla!

 

Malmö konstmuseum visar en del av samlingen med konst från 1960, 1970 och 1980-tal. Det är en omfångsrik utställning där den som var med när det begav sig kommer att känna igen sig i mycket. Men säkert också få syn på en hel del nytt. Det är kreativt, färgsprakande och politiskt. Gerhard Nordströms stora anti krigs-installation "De antimilitäriska planscherna" från 1966–68 berör starkt. Och Ola Billgrens tidstypiska interiörer fascinerar som alltid med sin detaljrikedom och sitt vackra ljusspel. Men här finns så mycket mer. Det är verkligen konst för alla!

Swedish dads

På Malmö museer pågår just nu fotoutställningen Swedish dads. Här kan man fram t o m 24 april se Johan Bävmans ömsinta porträtt av svenska pappor som gör det som svenska mammor alltid har gjort. Inget märkvärdigt med det egentligen, och kanske just därför så bra. Och fina fotografier av föräldrar och barn.

onsdag 24 februari 2016

Tematrio - Äntligen läst (eller snart i alla fall)

Tematrio denna vecka är att berätta om tre böcker som äntligen blivit lästa, eller om tre böcker som snart kommer att bli lästa. Så här kommer min tre, en läst och två snart.

Diamanttorget av Mercè Rodoreda utkom 1962 och är inget mindre än en välslipad diamant. Jag har sällan läst en roman med ett så intensivt språk och min hjärna var fylld av bilder från Barcelona innan, under och efter Spanska inbördeskriget på 1930-talet när jag avslutade läsningen. Det ryms mycket i denna relativt korta och väldigt lättillgängliga roman. Läs den!

Nästan jämnårig är Stoner av John Williams, som jag har hört så mycket gott om men ännu inte kommit mig för att läsa. Men nu är det snart dags för denna skildring av en mans livslopp.

På en fikarast häromdagen började vi prata om Mannen som slutade ljuga, Dan Josefssons reportagebok om Sture Bergwall som utkom 2013. Den har legat i min bokhylla länge och hamnat längre och längre ner i högen av olästa böcker. Varför vet jag inte riktigt, för jag vill ju väldigt gärna läsa den. Inte minst för att Psykologtidningen gav Sven Åke Christianson, professor i psykologi, stort utrymme att försvara/förklara sig efter det att boken kommit ut. Det kan man läsa mer om bl a hos Dan Josefsson.

Stars above

På Göteborgs filmfestival 2012 såg jag och några vänner den här filmen. Sedan dess har vi varit på ytterligare fyra filmfestivaler och sett åtskilliga filmer, men Stars above pratar vi fortfarande om. Vi tyckte den var oväntat bra. Den utspelar sig på samma plats, ett litet hus på den finländska landsbygden, och under samma stjärnhimmel, men vid tre olika decennier - 1940-tal, 1970-tal och 2010-tal. Tre kvinnors liv vävs samman och vi som ser filmen blir medvetna om hur sammanlänkade vi är med människor från andra tider än vår egen. Och hur de livsval vi gör inte enbart påverkar våra egna liv utan också dem som kommer efter oss. Ett centralt tema är också frågan om, eller snarare hur, vi kan göra våra egna val i livet. Den här filmen förtjänar mer uppmärksamhet än den fått. Den finska titeln är Tähtitaivas talon yllä.

Träd in i orden

House of knowledge (sök efter bilder så kan du se hur den tar sig ut i vackrare väder) är en väldigt stor skulptur föreställande en sittande människa, skapad av bokstäver. Av bokstäverna bildar vi ord - så att vi kan samtala med varandra. Inuti skulpturen finns ett rum där det är högt i tak och världen utanför synlig. Här får en liten grupp människor plats. Visst kan man se den som en symbol för kunskap och lärande, eftersom den är placerad på högskoleområdet i Borås, men det är också en symbol för de goda samtal vi kan föra med varandra.

Fiske

Gatukonstnären heter Joe Iurato. Han berättar med sina bilder, och låter dem smälta in i stadsmiljön, som här där ett barn sitter och metar under Stadsbron i Borås.

måndag 15 februari 2016

Tematrio - Feminism

Berätta om tre bra texter med feministisk vinkel var förra veckans tema hos Lyrans noblesser. Hos Feministbiblioteket finns massor av tips i den Feministiska kanon. Jag valde tre av dem, samtliga utgivna på 1970-talet.

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen minns jag som en mycket stor läsupplevelse. Den beskrivs som en "diktroman" - och det är en bok jag gärna skulle vilja läsa om. Tyvärr saknas den i min bokhylla.

De fem härskarteknikerna av Berit Ås diskuterades livligt i olika sammanhang jag befann mig i under 1970-talets slut och 1980-talets början. Härskarteknikerna är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Senare utökade socialpsykologen Berit Ås listan med ytterligare två: objektifiering och våld eller hot om våld. Härskartekniker är alltid lika obehagliga att råka ut för. Jag fick t ex känna på förlöjligande vid ett möte häromveckan. Lika förvånande och obehagligt som alltid. Jag trodde inte vi pratade med varandra på det sättet på vår arbetsplats?!

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall har jag precis sett som TV-serie (på Göteborgs filmfestival), en mini-serie i tre delar, fritt berättad efter romanen och med regi av Tova Magnusson. Den kommer visas på SVT inom kort. Se den! Kerstin Thorvall var en stor författare och konstnär, som gick sin alldeles egna väg. Om henne finns det mycket att berätta.

onsdag 10 februari 2016

Att älska Sussy

Kerstin Thorvalls ungdomsroman Att älska Sussy utkom 1976, dvs samma år som den uppmärksammade Det mest förbjudna. När jag läser den så minns jag precis hur det var att som nybliven tonåring läsa andra av Kerstin Thorvalls romaner för unga människor, t ex Vart ska du gå? Ut! och Thomas - en vecka i maj. Här finns massor av situationer som det var/är lätt att känna igen sig i: ensamheten i skolan, den sköna känslan när någon plötsligt behöver en, konflikter med föräldrar, utsattheten i gymnastikens omklädningsrum, ungdomsfylleriet och vuxenvärldens oförstående blickar. På ett enkelt och uttrycksfullt sätt, precis som teckningen av Sussy, skildrar författaren Leif som går i åttan och som vet precis hur det är att älska Sussy.

måndag 1 februari 2016

Bokcirklandets fröjder, 2

Det som är roligt med en bokklubb är att den ger möjlighet till nya och oväntade läsupplevelser. Plötsligt läser jag böcker som jag aldrig hade trott att jag skulle läsa. Som t ex Ursula K Le Guins sf-klassiker The dispossessed (Shevek i den svenska översättningen). Här möter science fiction och fantasy ett mer traditionellt skönlitterärt berättande. Shevek, en känd vetenskapsman, kommer från en anarkistisk civilisation som gäst till en värld som är hierarkiskt organiserat. Trots att han inte känner igen sig och inte har några ord för de maktföreteelser han stöter på, vilket är sällsynt väl skildrat, så är det ändå personskildringen och relationerna mellan människorna som jag har mest behållning av. Vad sägs t ex om den här fina beskrivningen av Sheveks kärlek Takver?

Hennes omsorg om landskap och levande varelser var lidelsefullt. Denna omsorg, som med en svag term kallas "kärlek till naturen", tycktes för Shevek vara något mycket vidare än kärlek. Det finns själar, tänkte han, vilkas navelsträng aldrig har skurits av. De blir aldrig avvanda från världsalltet. De ser inte döden som en fiende; de ser fram emot att ruttna och förvandlas till matjord. Det var egendomligt att se Takver med ett löv i handen, eller till och med en sten. Hon blev en förlängning av den, den av henne.