tisdag 31 juli 2012

En åskvädersdag

Medan vädret under en halvtimme växlar från solsken till mörka moln med hagel och åska, solsken igen och sedan nya mullranden och blixtar, sitter jag och planerar höstens resor mellan Stockholm, Jönköping och Malmö. Jag har försatt mig i en situation i livet där mitt arbete finns på en plats, medan min huvudsakliga bostadsort och mitt hem finns på en annan. Under hösten kommer jag och maken att flytta och det innebär att de tre städerna ovan alla spelar en viktig roll för mig just nu. Lite rörigt är det allt. Och medan vädret växlar försöker jag sortera tankarna. Inte bara det rent praktiska som följer med resandet och flerdubbelt boende, utan också de känslor som av nödvändighet är förknippade med förändringar. Vad är det jag lämnar? Vad möts jag av istället? Vad kommer jag att sakna? Och vad kommer jag inte att sakna?

måndag 30 juli 2012

Pehr Osbeck

Detta är Hasslövs kyrka. Här var Pehr Osbeck kyrkoherde i nästan 50 år, fram till 1805 när han dog. Pehr Osbeck var föruom präst också en av Linnés lärljungar. Han var skeppskaplan på resan till Ostindien 1750-52 och naturintresset behöll han hela livet. Han gjorde bl a inventeringar av växt- och djurlivet i sydvästra Halland, där Hasslöv ligger. På den tiden fanns både svart och vit stork samt blåkråka i trakten. Nu för tiden vet jag att där finns gott om rödstjärtar och lärkor där, och korpar upp över Hallandsåsen. Men svart stork och blåkråka kan jag bara drömma om. (Klicka på bilden nedan och läs mer om mannen som förenade teologi och naturvetenskap.)


Hyllning till Karen Blixen, 2012

En annan bukett, ett annat år finns här.

fredag 27 juli 2012

Min allra största längtan

Kanske är det detta jag längtat efter allra mest. Att sitta ute mitt i natten och inte frysa. Att sitta ute mitt i natten och inte vilja gå in. Att sitta ute mitt i natten och veta att jag är ledig imorgon också. Att sitta ute mitt i natten och tänka att det nog är lite kallt egentligen och vinden blåser ju ändå i trädtopparna och egentligen är det läggdags för längesen, men jag går inte in. Jag sitter ute mitt i natten och fryser inte.

onsdag 25 juli 2012

Se mig!


Bilden ovan är hämtad från årets sommarutställning på Säfstaholms slott, Se mig! Det är konstnären Brita af Klercker (1906-2001) som en gång målade av sina föräldrar i trädgården. Det ser fridfullt och skönt ut där de sitter, i halvskuggan tror jag. Målningen är stor och färgerna klara.

Hela utställningen är uppbyggd kring porträtt utförda i olika tekniker och av många olika svenska konstnärer från det senaste seklet. På porträtten finns både små barn och riktigt gamla människor. Och alla åldrar där emellan. Åk till Vingåker och se den! Vandra runt bland porträtten och fundera över vad det är som gör ett porträtt till ett bra porträtt. Är det den yttre likheten eller försöken att gestalta något som ryms där bakom, en del av människans inre?

fredag 6 juli 2012

Kyrkklockorna vid Lerbo kyrka

I trakten kring Lerbo kyrka är landskapet kullrigt. På en gräsbevuxen sluttning betar fåren och på den smala vägen mellan åkrarna står den varma juliluften stilla. I den svalkande skuggan på kyrkogårdens möts vi av en vänlig vaktmästare som gärna visar kyrkklockorna i det magnifika tornet. Att klocktornet vid Lerbo kyrka ser ut som ett försvarstorn är ingen tillfällighet, arkitekten som ritade tornet var nämligen överstelöjtnant Hoppe. Inuti finns kyrkklockorna, den till vänster på bilden är äldst och från 1200-talet och den till höger är störst, väger ett ton, och tillverkades 1501. Ytterligare en klocka ryms i det vida, runda och ganska unika tornet. Många gånger har deras klang ljudit i det vackra landskapet. Och de fortsätter troligen klinga och klanga evinnerligen.

måndag 2 juli 2012

Erland Cullberg på Vida museum

I april i år dog konstnären Erland Cullberg. Och i dagarna öppnade Vida museum sin hyllningsutställning. När maken och jag kommer in i norra flygelns katedral-lika rum är vi alldeles ensamma. Det är tyst och ljuset kommer från takfönstren. Runt om oss flödar det av färg och form. Och ansikten. Människor ensamma och tillsammans. Ibland tre, någon gång två. Kraftfulla färger och linjer. Massor av rörelse och energi. Ibland otäcka ansikten, men oftare vänliga. Jag vet inte riktigt vad jag ser, men jag vet att jag blir berörd. Av stillheten i rummet och kraften i tavlorna. Antar att det går att se mycket i konstverken. Antar att det är lätt att tolka in den psykiska sjukdom som Erland Cullberg led av under en stor del av sitt liv. Men det är också lätt att se det friska och livsbejakande. Det som talar direkt till barnet, och människan, i mig.