lördag 31 mars 2012

Rosenlunds bankar


På informationsskylten vid Rosenlunds bankar står det att detta är en av Skandinaviens främsta israndbildningar och att strandklinten mot Vättern på sina ställen är 35 meter hög. En fantastiskt varm och solig marsdag, när Vätterns djupa vatten låg alldeles stilla, promenerade jag här. Vårfåglar, som jag tyvärr inte kan namnet på, flög över mitt huvud. Harar skuttade vid mina fötter. En ensam joggare. Två cyklister. Himlen, vattnet, bergen i fjärren, fjolårsgräset. Och så jag.

tisdag 27 mars 2012

Två små möss


Det finns en historia att berätta om de här små mössen (som maken har tecknat), men jag väljer att inte berätta den. Läsaren får skapa sin egen.

fredag 23 mars 2012

Och nu så vill jag sjunga...

Jag vet, det är en sommarsång. Men en dag som denna, när våren plötsligt finns, så märker jag att jag går omkring och nynnar och sjunger på ett sätt som jag sällan brukar göra. Åtminstone inte offentligt. Det är som om det aldrig funnits någon vår tidigare. Eller kanske snarare, som om våren är otroligt efterlängtad. Och när jag för några timmar sedan promenerade längs ett alldeles stilla vatten, under alldeles blå himmel, när solen värmde men luften fortfarande var kall, fåglarna kvittrade, hasseln och alen blommade och på marken - små gröna blad som trängde upp genom jorden.

Ja, en sådan dag vill jag sjunga. Och då minns jag hur det var när jag var barn. Nära mitt barndomshem fanns en vacker äng (som nu är ganska igenvuxen) och där fanns en livlig vårbäck (som nu är ganska trött och igenvuxen) där kabbelekorna blommade om våren. När vi gick dit, jag och mina vänner, sjöng vi alla vårsånger vi kunde. Och sen sjöng vi alla andra sånger vi kunde också. Det gick liksom inte att låta bli att sjunga. Precis så var det idag!

måndag 19 mars 2012

En sista hälsning

En sista hälsning. Så står det ofta på blomsterkransar och buketter som hedrar minnet av en den döde vid begravningen. Men vem skickar egentligen en sista hälsning till vem? I början av veckan dog en person i min närhet. Jag visste att hon var svårt sjuk och troligen inte skulle leva så länge till. Tidigt på morgonen, några timmar innan hon dog, vaknade jag av en röst som mycket tydligt sa mitt namn. Det var inget rop, men en mycket bestämd stämma som inte gick att negligera. Trots att jag sov djupt så var jag med ens klarvaken, och den första jag tänkte på var min närstående. Efter en stund kände jag mig säker på att det var just hon som hade sänt mig sin allra sista hälsning. Och det var uppenbart viktigt att jag vaknade och tog emot hennes hälsning. Nu bär jag den för alltid i mitt hjärta.

Undrar om någon av er som läser detta har varit med om något liknande?

lördag 17 mars 2012

Somnar snart

Efter en fin jönköpingsdag så somnar jag snart. Maken och jag har torghandlat och besökt Röda korsets Kupan-försäljning. Vi lyckades också gå en lång promenad till Vattenledningsparken och tillbaka. Imorgon väntar gudstjänst i Sofiakyrkan, lägenhetsvisnng och middag med vänner. Det känns som om en helg i Jönköping hade kunnat vara betydligt sämre.

Pustastigen


Pustastigen slingrar sig på branten nära ravinen där Huskvarnaån ringlar och faller. Att namnet kommer sig av att man pustar rejält under den knappt två kilometer långa promenaden uppför (och sen utför) branten är uppenbart. Men det är värt allt pustande i världen. Den alldeles nya vårnaturen börjar vakna. De många stora lövträden skiftar i färger av gult, grönt och lila, som jag inte visste fanns. Om någon månad finns vitsippor, luktärt och nunneört mellan de stora bokarna och ekarna. På marken knastrar bok- och ekollonen under fötterna. Fågelkvittret har ännu inte blivit bedövande, men är bra mycket bättre än på många andra ställen så är års. Det enda som är lite tråkigt är att det mäktiga fallet inte är så mäktigt. Det mesta av vattnet leds numera i den gröna vattentuben som slingrar sig genom naturen som en jättelik orm. Också den en upplevelse i och för sig, men jag hade hellre sett dånande vattenmassor fara förbi i ravinen.

söndag 11 mars 2012

GULT

Ett år efter utställningen Möte i färgSödertälje konsthall visas nu GULT på samma plats och med tavlor från samma samling, dvs familjen Rasjös. Temat på utställningen är gult, och även om inte alla konstverk har gult som den mest dominerande färgen så är det en mäktig känsla att gå omkring i konsthallen bland de stora och sins emellan mycket olika målningarna. En explosion av färger och intryck. Och ett spännande möte mellan de olika konstnärskapen, precis som för ett år sedan. Konsthallen har generösa öppettider, och på söndagar kl 14 visar konstsamlaren Staffan Rasjö utställningen.

lördag 10 mars 2012

Också en flamländsk mästare

ROA är gatukonstnär från Gent. Han låter de vilda djuren ta plats på platser som inte längre används av människor. Just nu finns bl a det här vildsvinet och älgkalvarna nedan att beskåda i den f d elcentralen vid Hornstulls tunnelbanestation, uppgång Högalidsparken. Eller som The Scarlett Gallery uttrycker det: Hornsbruksgatan 4, Hornstull tube, large concrete building, big green doors, you cant miss it. Skynda dit, om du gillar gatukonst. Sista dagen är på lördag 17/3.

Gissa löven i Svedmyra

Svedmyra tunnelbanestation består den konstnärliga utsmyckningen av starkt uppförstorade löv från de i Stockholm vanligen förekommande lövträden. De är vackra att titta på och inbjuder dessutom till ökad kunskap. För helt lätt skulle det inte vara att peka ut alla trädens löv utan deras namn. Har ni t ex tänkt på hur lika lind, hassel och alm är, om man bara ser deras löv inte själva träden? Och för hur många av oss är det självklart hur t ex oxelns löv ser ut?

Nu när jag skriver detta inser jag att det till största delen är ett uttryck för min längtan efter vårens lövsprickning. Men redan nu kan den uppmärksamme se att lövträdens grenverk börjar skifta i färg. Och i väntan på att de ska börja grönska kan du och jag åka runt i Stockholms tunnelbana och beskåda konsten på stationerna med hjälp av den här förträffliga guiden. Och den här, där du kan söka direkt på din station eller bussterminal.

onsdag 7 mars 2012

Popstad Lund

Mellan åren 1971 och 1996 var Lund en musikstad, och nu pågår en utställning på Kulturen i Lund som speglar dessa musikår. Kanske spännande för den som var med, men känns märkligt dammigt för att vara så pass samtida. Kanske är det svårt för oss att värdera vår egna livstid som historisk tid. Men foton, kläder, möbler, mat osv är mossigt antikverat, medan musiken förstås fortfarande lever. Och är du vansinnigt intresserad av musikrörelsen under 1970-talet och musik- och konsertlivet i Lund under 1980- och 1990-talen, är det säkert en perfekt utställning med all sin detaljrikedom. Roligast känns ändå den scen som kan bokas under Kulturens öppettider och där du själv kan vara din egen popstjärna.

fredag 2 mars 2012

Ynglingen och flickan

Om du har vägarna förbi Stureplan i Stockholm innan 16 mars så kan du passa på att slinka in på Åmells konsthandel och titta på den här fantasifulla akvarellen av Nils Dardel. För att komma in genom den låsta porten måste du ringa på dörrklockan, men alla är välkomna, inte bara de med ett par miljoner eller några hundra tusen för konstinsköp på bankkontot. Ja, alla konstverk på utställningen är till salu.

Här finns tavlor målade i början av 1900-talet av konstnärsgruppen De 8, med bl a Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Och mest färgglad och speciell är nog Sigrid Hjerténs målning av Isaac Grünewald sittandes i solstol rökandes pipa. Den hade jag köpt om jag hade haft de där miljonerna. Utställningen har tillkommit för att det är hundra år sedan gruppen De 8 anordnade en gemensam utställning för att presentera ett helt nytt måleri för den svenska publiken. Det gemesamma för dem alla åtta var att de i olika perioder hade studerat hos Henri Matisse i Paris.

Ynglingen och flickan här ovan väcker mitt intresse för att det är en så symbolladdad bild. Apan, Barnet, Ugglan, Hjorten - och så det unga Paret, vars blickar ger intryck av en maktkamp. Vilka är de? Vilken är deras kamp? Vad har hänt innan? Vad händer sedan? Jag vet inte, och jag vet inte om jag vill veta. Men det är en bild som dröjer sig kvar och som ger utrymme för fantasin.