torsdag 30 december 2010

Brunkebergsåsen

Brunkebergsåsen - för mig andas namnet Barna Hedenhös. I den första boken om syskonen Sten och Flisa beskrivs hur Stockholm grundades på en rullstensås som just kom att kallas Brunkebergsåsen. I dagens Stockholm tänker man inte så ofta på åsen och dess mångtusenåriga historia. Men uppe vid Johannes kyrka, som jag skrev om för ett par inlägg sedan, och vid Observatorielunden, är den gamla åsen tydlig. Mitt i staden finns spår av den senaste istiden. Det är lite roligt att tänka på. Och om man vill kan man gå genom Brunkebergstunneln, rakt igenom åsen. Jag läser om tunneln och blir förvånad över att den är från 1880-talet. Och så skrattar jag lite åt öknamnet den fick: "Lindmarks undergång". Se där, vad en liten stockholmsassociation kan leda till.

lördag 25 december 2010

fredag 24 december 2010

Jag önskar...

... eder alla en fröjdefull jul!

måndag 20 december 2010

Fjärde adventshelg i staden

Det är ju ingen större idé att beklaga sig över vädret. Snöar det så snöar det. Men dessa dagar, när snödjupen blir mer och mer svårforcerade, har jag lite svårare än annars att finna de oväntade gläntorna utomhus. Då är det skönt att komma inomhus. Även om det var ganska kyligt inne i Johannes kyrka, så gjorde Juloratoriet med Johannes kammarkör och delar av Kungliga hovkapellet att värmen spred sig inombords. Så vackert, mäktigt, häftigt, maffigt. Med pukor och trumpeter och den 35 röster starka kören. Det var söndagens bästa, helt klart.

En upplevelse i mindre skala var det att på lördagen promenera på Tavastgatan på Södermalm och plötsligt upptäcka en nyöppnad liten boklåda. "Dina och mina böcker" slog upp portarna i september i stillsamma kvarter inte långt från Mariatorget. Bokurvalet är sparsmakat men inbjuder, precis som lokalen, till en längre stunds botanisering bland hyllorna.

onsdag 15 december 2010

Tre tempel i Berlin

Gedächtniskirche byggdes ursprungligen till minnet av kejsar Wilhelm I på 1890-talet. Under andra världskriget förstördes kyrkan nästan helt, men ruinen av tornet finns kvar och minner om att detta en gång var en av Berlins högsta byggnader. Ruinen minner också om andra världskrigets bombningar. Sedan 50 år finns en ny kyrka på platsen. Det nya tornet och det åttkantiga kyrkorummet i grå betong kallas i folkmun för läppstiftet och puderdosan. Det blå glaset i betongen ger kyrkorummet en märklig lyster under dagtid. Som att vara i ett akvarium eller uppe i den blå himlen. När det är mörkt ute och ljusen i kyrkan är tända blir effekten den omvända. Blåa himmelsbitar svävar i den grå staden. (Femte bilden uppifrån.)
KaDeWe är också en sorts tempel. Här kan allt som du inte behöver köpas för pengar. Men det går också utmärkt att träda in i KaDeWes många våningar som på museum. Då gäller det att inte enbart förundras över den pampiga arkitekturen, utan också vår egen tids märkliga förhållningssätt till prylar.
Neues Museum svindlar tanken och tiden. Särskilt om det bara är du, din vän och de fyra vakterna hos Nefertiti i norra domen. Här visas föremål som är fyra tusen eller sex tusen år gamla i muséet som byggdes på 1840-talet, men förstördes under samma krig som Gedächniskirche. Delvis finns de gamla 1800-talssalarna kvar med tidstypiska, romantiska målningar, medan andra delar är helt nybyggda och mycket moderna i sin arkitektur. Många tider under samma tak, alltså.

måndag 13 december 2010

Julgranstoppar

Eftersom maken inte kan tänka sig något annat än en stjärna högst upp på julgranen, så köpte jag ingen av de julgranstoppar som bjöds ut till försäljning på det stora varuhuset KaDeWe i Berlin. Men för alla oss som gillar julgranar med teman så finns det goda möjligheter att hitta vad man behöver på varuhusets julpyngleavdelning. Och det gäller oavsett om temat för året är igelkottar eller racerbilar.

måndag 6 december 2010

"Minnen"

Minnen av Torgny Lindgren är en läsvärd bok av flera skäl, främst för författarens förhållningssätt till just sina minnen. Minnena är inte något annat än de tankar vi har om det förflutna, tycks Torgny Lindgren mena. Våra minnen är något flyktigt som vi aldrig riktigt kan fånga. Minnet är en plats där man bara hör ekon och ser skuggor. Minnet är synens gråstarr och hörselns tinnitus. Det sliter i spindelväv... (s 143)

Det vi tror är sanna minnen är alltså bara tankar filtrerade genom vår egen person och med influenser från människor vi mött genom livet. Hur ska vi någonsin kunna veta om det vi minns verkligen har hänt oss? Enligt Torgny Lindgren går det inte. Men det hindrar inte att vi kan berätta om människor som vi råkat möta och händelser som vi varit med om längs vägen. Och berättelserna kan ju i sin tur bli till minnen, eller...

söndag 5 december 2010

Fem i topp (klassisk musik)

Så här låter det hemma hos mig, just nu:

5 - Händels Messias
Kommer starkt och når sin bästa placering på juldagens morgon.

4 - Schuberts Forellkvintetten
Piano och stråkar när de är som bäst.

3 - Vivaldis De fyra årstiderna med Il Giardino Armonico
En lite rockigare inspelning, som får de mer traditionella att blekna.

2 - Bachs Goldbergvariationerna med Glenn Gould
Spännande läsning om den världsberömda kanadensiska pianisten i en artikel från Läkartidningen och i Susanne Bejerots kommentar till artikeln, också Läkartidningen.

1 - Bachs Juloratorium
Vad annars? Jag tar gärna emot förslag på bästa inspelning. På min är det John Eliot Gardiner som dirigerar.

Lapporten från Björkliden

Minner om en dag i augusti.

lördag 4 december 2010

Stortorget

Det kan ha varit jag, flickan med det långa håret till vänster på vykortet från Stortorget i Södertälje. Det är något med färgerna och kläderna som får mig att tro att det är från 1970-talets första hälft. Södertälje nya rådhus, i bildens fond, byggdes på 1960-talet och ser fortfarande nytt ut. Träskor i olika färger vet jag att många i klassen hade när jag gick i 4:an och 5:an. Det var också då snickarjeansen och slipovrarna var som populärast. Mammorna stickade slipovrar till oss. I brunt, grönt och orange eller blått och gult. Svårt att säga vilka som var snyggast.

Jag har passerat Stortorget i Södertälje många gånger under årens lopp, med eller utan torghandel. På väg till eller från gymnasieskolan, arbetet, affärerna. Väntat på bussen. Vid den här tiden, som vykortet speglar, tror jag bussgatan gick mellan det nya rådhuset (Södertälje tingsrätt) och torget. Kanske är jag på väg till bussen? Trots att detta är en plats som jag passerat så väldigt många gånger har jag få tydliga minnen från den. Kanske för att minnena klumpar ihop sig till någon sorts minsta gemensamma nämnare. Men jag minns kvällen den 23 december förra året, när maken och sonen och jag stod bakom Gamla rådhuset vid Stortorget och väntade på bussen. Eller kanske minns jag bara det som jag har skrivit om i blogginlägget, inte själva händelsen. Finns det alls något minne? Jag ber att få återkomma till detta efter avslutad läsning av Torgny Lindgrens Minnen.

måndag 29 november 2010

Dagens bästa

Ibland när vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet frågar maken eller jag (oftast maken) vad har varit bäst idag? Vissa dagar är det svårt att svara. Det har mest varit jämngrått eller grötlunk eller något annat mindre särskiljande ord. Andra dagar är det nästan svårt att välja vad som varit bäst eller intressantast eller mest lärorikt eller minnesvärt. Så var det i lördags.

Dagen, som var lite illa planerad av mig, började med ett besök i konsthallen i Marabouparken i Sundbyberg. Ett mycket fint ställe, men tyvärr var konsthallen stängd för omhängning. Istället fick jag kaffe och nybakad bulle i Café Parkliv, vilket faktiskt visade sig vara dagens första bästa. Dagens andra bästa inträffade i Duvbos gamla villakvarter, nära Duvbos kyrka - en rätt förfärlig skapelse i någon slags nygotisk stil. I tallen precis vid kyrkan satt inte mindre än tre nötskrikor och skrek. Himla fina var de i sina alldeles speciella fjäderskrudar. Dagens tredje bästa var en film, som jag skrivit om här - Män som simmar.

fredag 26 november 2010

Oväntat besök

Plötsligt händer det! Utanför mitt fönster på jobbet, fem trappor upp, ser jag människor. Det hör inte till vanligheterna, ska jag säga. De står i sin krankorg, i snögloppet (detta var för ungefär en vecka sedan). Då tänker jag - att det är skönt att slippa arbeta utomhus en snögloppig novemberdag. Då tänker jag - att det är ganska kul att sitta bakom ett skrivbord, på ett sjukhus, fem trappor upp och se människor utanför fönstret.

torsdag 25 november 2010

"Fortfarande Alice"

Det är inte många böcker som får mig att gråta - men när jag läser Fortfarande Alice av Lisa Genova gråter jag flera gånger. Det är en sorglig historia. Alice Howland är gift, har tre vuxna barn och är professor i lingvistik. Och hon drabbas av Alzheimers sjukdom när hon är bara 50 år. Vi får följa henne under den förtvivlade tiden innan diagnosen. Är det stress eller klimakteriet som får henne att glömma? Eller är hon deprimerad? Både Alice och hennes make hoppas förstås på en annan förklaring till hennes oförklarliga glömska. Hon kommer inte på vissa specifika ord, som hon vet att hon brukar använda, och en dag när hon är ute och joggar i närområdet vet hon plötsligt inte var hon befinner sig.

Men Alice förstår att något är helt fel. Hon förbannar sin sjukdom, men försöker samtidigt att anpassa sig till den. Hon drivs av en längtan att få träffa andra människor med samma problem och har kraft nog att starta en stödgrupp. Hon talar på en Alzheimer-konferens och säger att den som är hon är så mycket mer än hjärnans nervceller som sakta förtvinar. Hon berättar hur det känns att inte komma ihåg gårdagen, även om det var en fin dag med mycket glädje. Men, menar Alice, en god dag har sitt alldeles egna värde även om hon inte minns den nästa dag.

Gradvis blir Alice sämre. Hon känner hon inte igen sina döttrar och hon vet inte att de små barnen är hennes barnbarn. Men, tack vare de människor som finns runt omkring henne, är hennes dagar ändå fulla av glädje och aktivitet. Fortfarande Alice är inte bara läsvärd för att den skildrar vår vanligaste demenssjukdom (Alzheimers sjukdom) från den sjukes perspektiv, den ger också läsaren perspektiv på sitt eget liv.

tisdag 23 november 2010

Sveriges största massgrav

Trots att jag promenerat på Norra kyrkogården i Lund många gånger har jag aldrig sett den - Sveriges största massgrav. Mellan 1935 och 1965 begravdes femhundra människor där, utan ett enda namn på minnesstenen. Det de hade gemensamt var att de levde sitt liv på Vipeholmsanstalten. Massgraven vittnar om en annan tid, med en annan syn på människor med funktionshinder. Eller utvecklingsstörda. Eller sinnesslöa, som man sa då, på den tiden. Inskriptionen på stenen är  Hur stormig var inte resan. Hur skön är inte hamnen (osäkert om citatet är helt rätt, men innebörden är just denna). Dessa människor var inga som man räknade med när de levde. Och de räknades inte heller som döda.


När jag promenerade på Norra kyrkogården i Lund i slutet av oktober såg jag som sagt aldrig de "sinnesslöa idioternas" massgrav. Istället fick jag syn på den här Mariastatyn på en gravsten. Det är en ganska liten staty, ungefär en halvmeter hög. En liten staty på en för mig okänd människas grav. Men så fin. Nu får hon ge de femhundra okända ett ansikte.

fredag 19 november 2010

Lika och olika


Foto: Arne Hycken

På bilden ovan hämtad från Medis5 läser Ordet är fritt, dvs Fredrik Orrgård, Anna-Carin Ericsson och Anders Wieslander, publikens dikter under seminariedagen "Möt mig nu som den jag är" i Högalidskyrkan. Och Hans Lundquist spelar gitarr. Här finns dikterna inlästa av Fredrik, Anna-Carin och Anders. Alla är värda att lyssnas på och berättar på olika sätt om "Möt mig nu som den jag är-dagen". Missa inte dikt nummer 10 - Lika och olika.

torsdag 18 november 2010

Bandyträning på Zinken

De gled fram så snyggt och snabbt över isen, de blåa och de röda bandyspelarna. Ljuden av skridskoskären och klubborna mot sargen hördes hela Krukmakargatans backe upp. Strålkastarnas blåvita ljus lyste över nejden och den svartklädda målvakten plockade boll efter boll med händerna. Visserligen hade han sina stora bandybollfångarhandskar på sig, men hur sjutton kunde han se dem. De små, hårda bollarna som med blixtens hastighet for mot målet?

onsdag 17 november 2010

Det kom ett mms...

Hälsningar från ett vintrigt Wik.
Amaryllisen har redan börjat blomma. Kram!

... och jag blev glad.

måndag 15 november 2010

Tjugesta skans


Oj, vilken stor längtan efter sommarskog den här bilden skapade. Och just idag, när det har regnat och regnat och regnat i Stockholm, och aldrig blivit riktigt ljust. Svårt att vara på gott humör och energisk en regnig dag i november. Tur att det finns andra dagar på ett år, att drömma om.
Det här var i juli och jag provgick mina nya vandringskängor dit pilen pekar, dvs upp till Tjugesta skans som är resterna av en fornborg från järnåldern, skulle jag tro. Det var solsken och insektssurr och alldeles för varmt med dubbla strumpor i kängorna. Och blöt om fötterna, det blev jag bara inifrån.

söndag 7 november 2010

Kantarellklirr i barndomens skog

När novembersolens bleka eftermiddagsstrålar lyste på tallstammarna gick maken och jag en liten promenad i min barndoms skog. Vi klev över vitmossan och stenarna, tallbarren och de frostiga löven. Tills vi plötsligt fann de allra sista (?) höstkantarellerna i den vackra stjärnmossan. De var frusna och fick försiktigt dras upp ur mossan. Det klirrade lite fint när vi släppte ner dem i makens gröna mössa, som fick tjäna som svampkorg.

 

lördag 6 november 2010

Somewhere (men inte här)

Idag bloggar jag någon annanstans. Somewhere.

måndag 1 november 2010

Alice Neel på Moderna i Malmö

Alice Neels porträtt är inte insmickrande. Hon försökte fånga människan hon porträtterade, oavsett om det var en avlägsen bekant, en nära vän eller henne själv. Ibland vill man inte se på porträtten, människan bakom är alltför blottad och de känslor som inte är vackra syns alltför tydligt. Ibland kan man känna igen sig eller någon i närheten. Det är mycket färg och uttryck. Kanske lite tröttsamt också, men samtidigt intressant och inspirerande. Moderna museet i Malmö är dessutom alldeles lagom stort. När man har gått igenom hela museet gör det inte ont i fötterna.

Utställningen "Målade sanningar" pågår till 2 januari 2011. Den är värd ett besök. Det är tartletterna i caféet, bakade av Patisserie David, också.

Uppdatering 15/11: Fin recension av utställningen i SvD i fredags - Neel siktar mot själen.

lördag 30 oktober 2010

En sagolik skogspromenad

Oj, vilken vacker dag! Tio grader varmt, sol genom tunna moln. (Har ni förresten märkt att på DN:s väderkarta skriver man inte längre "halvklart" utan "solen lyser genom tunna moln". Visst är väl det ett mer poetiskt uttryck?) Dagens promenad på Djurgården gick inte längs vattnet utan i skogen mitt på ön, bl a norr om Listonhill. Maken och jag korsade ridstigarna och tog våra prasslande steg i den bladguldiga bokskogen. Inte visste jag att det finns så många bokar på Djurgården. Jag längtar redan till vårens lövsprickning. Men idag var en sagolik höstdag med blåbärsris i motljus.

 

fredag 22 oktober 2010

På väg söderut...

På väg söderut, till sonen och släkten i Malmö och träff med vännen M på Moderna museet där. Alice Neels "målade sanningar" tror jag kan vara tavlor i min smak. Imorgon vet jag om det är så. På söndag blir det ett besök i borgen på bilden. Där bodde maken hela sommaren, och även jag var där i flera veckor. Nu känns det avlägset, men då var det  som hemma. Finast i sommarhemmet var utsikten över dammens vatten och de grönskande träden. Nu kommer det att vara höst även där.


torsdag 21 oktober 2010

"Vår uppgift är att vara människor"

Idag rekommenderar jag Cordelia Edvardsons krönika i SvD, med ovanstående rubrik. Så det så!

onsdag 20 oktober 2010

Scenväxlingar

Idag har höst-tristessen slagit till. Jag piggar upp mig genom att tänka på utställningen Scenväxlingar på Bonniers konsthall som jag upplevde förra veckan. Särskilt tänker jag på Ragnar Kjartanssons installation Gud som beskrivs så här på konsthallens hemsida:
I ett rum insvept i rosa satintyg visas en projektion där han (Kjartansson) uppbackad av 11 musiker upprepar strofen ”Sorrow Conquers Happiness”. Det melankoliska budskapet framförs i sann Frank Sinatra-anda där 30-tal smälter samman med nutid.

Den melankoliska och meditativa melodislingan följde mig under besöket i Bonniers konsthall. Och jag stod länge i det mörka rummet omsluten av det rosa satintyget och tittade på filmen där Ragnar Kjartansson sjunger "Sorrow conquers happiness" (sorgen övervinner glädjen) om och om igen, medan musikerna nickas in en efter en av kapellmästaren och pianisten. Det är vackert och oändligt sorgligt. Jag började nästan gråta. Konstigt att något sådant kan pigga upp. Men det är väl precis så konst fungerar.

Scenväxlingar innehåller performance, teater, film, skulptur, måleri och teckning i en spännande blandning. En del förstår jag inte alls, annat är vackert på ett obegripligt sätt, medan ytterligare andra konstverk griper tag i mig på ett mer omvälvande sätt. Det är en utställning jag varmt kan rekommendera. Tyvärr framfördes inga performance den kvällen jag var där, så det blir kanske ett besök till innan utställningen stänger i januari nästa år.

tisdag 19 oktober 2010

Zetterlunden

I hörnet Roslagsgatan och Surbrunnsgatan finns Monica Zetterlunds park (Zetterlunden). När jag passerar i regnet idag är det för blött för att sitta på den stora välvda träsoffan, men Monicas röst ljuder ändå under parkbänken. As time goes by... Men tiden går... Och parken är inte stor, men stor nog för att både jag och en småbarnspappa med minstingen i sittvagn och storasyskonet bredvid i galonisar ska kunna få plats och lyssna på Monica en liten stund. Sedan går vi vidare i regnet. Och jag tänker att det är så nära Katharine Hepburns park i New York City som man kan komma. I Stockholm.

söndag 17 oktober 2010

Ett strålande veckoslut

Bilden ovan berättar om lördagens vackra höstbröllop med efterföljande champagne och snittar på den kabaréliknande festkvällen. Bilden nedan om söndagens soliga promenad längs Mälarens vatten och genom den parkliknande lövskogen vid Wik slott och folkhögskola. Sämre kan man ha det en lördag och en söndag i oktober. Dagens upptäckt är hur olika nyfallna lönnlöv och boklöv prasslar.



tisdag 12 oktober 2010

Dronningegården och Dronningeofret

På promenad genom staden, en av mina sista dagar i Köpenhamn denna sommar, öppnade sig plötsligt gatorna för ett fantastiskt bostadsområde från 1940- och 50-talen. Det visade sig vara Dronningegården. Just nu läser jag Dronningeofret (Drottningoffret, på svenska) av Hanne-Vibeke Holst och längtar tillbaka till Köpenhamn. Men bara lite grand. Boken är en perfekt välskiven underhållningsroman, för att inte säga en "slukarroman", som beskriver den danska samtiden och ger inblick i politiskt maktspel bakom kulisserna. Jag kommer plötsligt ihåg vad det var jag uppskattade med Kronprinsessan när jag läste den för några år sedan. Så nu fortsättar jag att sluka den 600-sidiga romanen.

måndag 11 oktober 2010

Min azalea

På jobbet står min azalea och blommar. Det har den gjort sedan jag kom tillbaka efter semestern. Kanske blommar den så rikt för att utsikten är så vacker? Jag fick azalean för flera år sedan av en praktikant som jag var handledare till i många veckor. Vi hade ett stort antal handledningstimmar tillsammans. Hon hade mycket att lära och jag försökte hjälpa henne på vägen så gott jag kunde. När hon slutade ville hon tacka för handledningen och köpte den stora blommande krukväxten på stam. Sen kom hon på att det är en krukväxt som kräver mycket arbete, precis som hon själv hade behövt många handledningstimmar. Hon tänkte kanske att jag behövde något annat att ägna mig åt på arbetet nu när hon slutade. Så jag vårdar min azalea ömt och gläds åt att den blommar med många blommor.

söndag 10 oktober 2010

Tack för kaffet!

Idag är det Tacksägelsedagen. Även om inte varje dag känns som en gåva så finns det mycket i livet att vara tacksam för. För min del handlar det, som så ofta, om naturens skönhet och samtal med människor jag känt sedan länge eller möter för första gången. Denna dag brukar kyrkorna vara överlastade med naturens gåvor. Altaret ser ibland ut som en skördemarknad med alla äpplen och plommon och gurkor och potatis och annat som växt upp under sommarmånaderna. Men i gudstjänsten i Högalidskyrkan idag medverkade konstnärer från ateljén Inuti 2. Deras samtal om vad de är tacksamma över hade resulterat i nedskrivna tankeord som de sedan broderat med olika tekniker. Där fanns korsstygnstavlor och mer fria broderier med ord av tacksamhet för allt - från att vara i livet till tack för kaffe.

lördag 9 oktober 2010

Stockholms nyaste park

Trött i fötterna efter nära nog en mils promenerande på olika ställen i staden. Inte bara på dess gator, utan också på stigar nära vattnet, där det doftar av fuktig höst och förmultnande löv. Fantastiskt att kunna gå längs vatten och under stora vackra lövträd, som delvis fortfarande är gröna, långt från bilar och kommers. Och ändå inte långt stadens larm. Mest överraskad blev jag idag av Kristinebergs strandpark. Den håller på att anläggas och består inte enbart av skateboardpark och lekpark utan också av en lugn- och ropark där "en trästig löper fram genom frodig vegetation av prydnadsgräs och kamtjatkabjörk, och i gräsytorna placeras stora stenhällar att upptäcka från stigen", som det står i arkitekternas beskrivning.

måndag 4 oktober 2010

En regning dag i juli

En regnig dag i juli när de flesta rosorna i trädgården var överblommade.

söndag 3 oktober 2010

Det sitter någon på vingen

För några dagar sedan var jag på Teater Brunnsgatan Fyra och såg Det sitter någon på vingen. Det är en föreställning som består av Kristina Lugns dikter och Allan Edwalls sånger. Jag tycker mycket om att läsa Kristina Lugns dikter och de deklamerades också väl och ibland i väldigt fin samklang med Allan Edwalls sånger. Men - de tre männen iklädda bruna överrockar och med fjädrar i hattarna, kylskåpet som de släpade runt på scenen och som fick vara både kök och badkar, de tysta tablåerna med paraplyer och fågelbur - tillförde de verkligen något? Eller är det helt enkelt så att jag inte förstår mig på teater? Eller tycker så mycket mer om poesi?

Människorna lever bara ett
känslokast
från avgrunden.
Alla vi människor lever bara ett
tankesprång
från Karlavagnen.
Jag befinner mig nu
bara en slängkyss
från begravningsbyrån.
I mitt sällskap har jag
ett barn som ropar
från jordens alla hörn.

Ur Hej då, ha det så bra! Dikter av Kristina Lugn (2003)

måndag 27 september 2010

Lördagsgodis

Uppe på bergknallen är det varmt och alldeles vindstilla. Inga av stadens ljud hörs hit idag. Trädens löv skymmer fortfarande sikten över vattnet, in mot staden. Törnrosorna blommar igen i den ljumma höstluften och i bergskrevorna syns blodnävans blommor för andra gången i år. Det är som en vildvuxen, mycket vacker trädgård med grå mossa istället för singel på gångarna. Nere vid vattnet och vågskvalpet finns bänken där kaffekopparna kan stå stadigt. Och karlsbaderkringlorna.

fredag 24 september 2010

A perfect day

Äntligen tog arbetsdagen slut och jag fick springa de fem trapporna ner genom sjukhuskomplexet från 1960-talet och ut i det vackra höstvädret. Hela dagen hade jag sneglat genom fönstret och bara önskat mig ut i det vita solljuset. När jag kom ut på trottoaren var det lika skönt som jag hade tänkt mig. Med kappan uppknäppt och raska steg tog jag mig till Djurgården. Promenerade runt ön och njöt av all grönskande växtlighet, med lite rödgula stänk i. Jag fick se en fisksgjuse också, som ryttlade över vattnet vid Biskopsudden på jakt efter byte. Men hägrarna i Isbladskärret var inte hemma.

Darrgräs, nr 3

Här finns 526 bilder ur Nordens flora inscannade som en del av Projekt Runeberg. Bara att titta och njuta.

onsdag 22 september 2010

Bilder från skogen


Och så några bilder från skogen, som inte alls gör den spännande platsen jag skrev om häromdagen rättvisa.

Mitt andra liv

Det är svårt att hinna hålla liv i två bloggar samtidigt. Därför får det jag idag har skrivit om tre filmer, Miss Kicki och Sebbe samt Det enda rationella, vara dagens bloggbidrag även här.

måndag 20 september 2010

Rödgul trumpetsvamp

Det är tyst i skogen. Ingen vind alls i de stora träden. Bara en hackspetts irriterade läte när den lyfter och flyger iväg över tallarna. På skogsvägen är det lerigt och en hel del vattenpölar efter gårdagsregnet. Granskogen står tät på sidorna, men så öppnar sig den mörka skogen. Här ligger ett hus. Här bor någon som gjort just den här platsen till sin. Inte bara trädgården runt huset utan också den intilliggande skogen. Gamla trädgrenar, rötter och stenar har skapats till en naturens egen skulpturpark. I träden hänger kottmobiler. Stenar ringlar i vågmönster på mossan. Stubbar är naturliga socklar till allehanda figurlika grenskulpturer. Även om det konstnärliga värdet är diskutabelt så händer det något spännande i skogen.

Lite längre fram finns den fuktiga svackan där de rödgula trumpetsvamparna växer. Vackert som en blomsteräng om försommaren. Bara att böja sig ner och plocka. Det finns mycket mer än jag orkar rensa.

onsdag 15 september 2010

Svarta gummistövlar

I morse regnade det mycket i Stockholm. Jag tog mina svarta gummistövlar när jag gick till arbetet. De är riktigt snygga och dessutom sköna att promenera i. När jag skulle gå hem hade det slutat att regna, men det fanns massor av vattenpölar att plaska i. Tur att stövlarna är höga, jag blev inte alls våt om fötterna. Vattnet stänkte när jag plaskade hemåt och nynnade på den finaste stövelsången jag vet. Någon gånglåt av Thomas och Jujja Wieslander.

Någon gång ska jag ut och gå i mina nya stövlar
Någon gång ska det bli vår, då får man gå med stövlar
Tur att dom* bara pussa och släckte
Tur att dom bara trodde jag sov
Tur att dom inte lyfte på täcket
och såg att jag låg med stövlarna på

* Dom är i det här fallet föräldrarna. Jag tycker det är en sån bra hemlis, att ligga i sängen med stövlarna på. Tur att dom inte lyfte på täcket!

tisdag 14 september 2010

På hög höjd

För att kunna komma upp i Högalidskyrkans norra torn (Ansgarstornet, det med en tupp högst upp) måste man känna någon med tillgång till nyckel. Man kan gå över kyrkans mittskepp och vidare upp på en spiralformad trätrappa inuti det stora tornet. Sista biten klättrar man på stegliknande trappor. När man kommer upp och öppnar dörren är det södra tornet (Olaus Petri-tornet, det med korset högst upp) så enormt stort. Då först förstår jag hur högt upp jag är. Och Stockholm ligger där för mina fötter. För att komma upp i Vor Frelsers kirke i Köpenhamn räcker det att kolla upp öppettiderna till tornet. Sedan går man först på insidan och sedan i en spiraltrappa på utsidan av tornet. Och även om trappan på tornets utsida är mycket välarbetad och i koppar, så är det faktiskt inte utan en viss känsla av svindel som jag stegar upp för den. Men när jag väl är uppe ligger Köpenhamn där för mina fötter.

söndag 12 september 2010

Wiks slott och folkhögskola

Det är tur att man ibland får vidga sina vyer och besöka något annat landskap än Sörmland eller Skåne och någon annan stad än Stockholm eller Köpenhamn. Jag hade tur igår, då tåget tog mig till Uppsala och bussen vidare till Wiks slott och folkhögskola. Uppsalaslätten är inte mitt favoritlandskap, men miljön runt Wiks slott med park och skog och mälarvatten tyckte jag mycket om. Wiks slott har anor sedan 1200-talet och lär vara Sveriges bäst bevarade medeltidsborg. Men slottets tinnar och torn är av betydligt senare datum. Precis invid slottet finns Wiks folkhögskola, med estetiska linjer. Folkhögskolemiljön är inspirerande med sitt bildningsideal. Här handlar det inte om att utbilda, utan snarare inbilda eller medbilda eller helt enkelt bilda. Men trots både historia och bildning är det ändå Wikparken som jag helst vill berätta om. Denna engelska park, anlagd för snart tvåhundra år sedan, är mer natur än park egentligen. Massor av hasselsnår, stora ekar och askar, ängar och äppellundar, hackspettar som hackar i döda träd, får och kor som betar i hagmark, lättgångna stigar som slingrar fram, Mälarens vatten som skymtar bakom lövverk. Fantastiskt fint! Far du förbi på väg 55 mellan Enköping och Uppsala är det bara att svänga av mot Wik. Det är värt en omväg.

(Här kan den som vill se filmen om Wiks slott.)

lördag 11 september 2010

En enda man

Här har jag skrivit om filmen En enda man.

tisdag 31 augusti 2010

söndag 29 augusti 2010

Klart kallt vatten

En gång för flera år sedan, det var också en ovanligt varm sommar, åkte jag och familjen inlandsbanan. Vi svettades i restaurangvagnen med vildmarkstouch genom Härjedalens granskogar. Och i gästboken läste vi: Säga vad man vill om Sverige, men vi har i alla fall gott om plats. Det är ett utmärkt citat som jag ofta plockar fram - åtminstone i tanken - när jag hör öppet eller illa dolda rasistiska uttalanden. Och det passade mycket bra just under resan med inlandsbanan genom Härjdedalens oändliga granskogar. Inte bara för att jag blev väldigt medveten om att jag bor i ett land med väldigt gott om plats, utan också för att en medföljande lokförare (ej i tjänst just då) uttryckte sig fördomsfullt om människor som inte är födda i Sverige. Här finns det plats för fler, tänkte jag, medan granskogen sakta susade förbi. Inte för att det är så säkert att människor som kommer till Sverige vill bo just i Härjedalen. Inte för att det är säkert att de kan bo och leva där, även om det är gott om plats och de vill bo just där. Men tänk om vi kunde flytta en del av den plats vi har, och nu tänker jag inte enbart på Härjedalen utan på Sverige som ett glest befolkat land i allmänhet, till platser där människor vill bo. Och tänk om en liten del av allt det klara och kalla vatten som finns i Norrbottens jåkkar kunde komma världens törstande till del. Visst vore det fint om barn, kvinnor och män som lever i torka under en stark sol fick dricka sig otörstiga i Abiskojåkkens vatten.

tisdag 24 augusti 2010

"Möt mig nu som den jag är"

Det här handlar om en dag om människovärde, livets frågor och identitet i Högalidskyrkan torsdag 28 oktober 2010. Alla är välkomna!
  • Varje människa har rätt att bli mött som en unik och sammansatt person.
  • Varje människa har rätt att få sina tankar om livet tagna på allvar.
I ett tillgängligt samhälle borde alla få möjlighet att samtala om livet oavsett funktionsnedsättning. Hur kan vi stödja varandra så att det blir möjligt att mötas kring livets frågor, det som förenar oss som människor? Och hur ser vi på varandra och varandras möjligheter att uttrycka våra tankar om vad det innebär att vara människa?
Klicka på bilden, eller facebook-länken här, för att läsa mer. Har du fler frågor kan du mejla till marie.solglimten (at) gmail.com eller jonas.persson(at)svenskakyrkan.se.

söndag 22 augusti 2010

Torta och parksallat

Jag har precis lärt mig att torta och parksallat tillhör samma släkte, och är lite stolt över att jag lärde mig det alldeles av mig själv. Men det är väl så med allting vi lär oss, att vi lär oss det själva. Hemkommen från Abisko tittade jag på mina bilder av den i fjällvärlden vanligt förekommande växten torta och tyckte att bladen påminner om parksallatens blad. Blommorna är också lika, men parksallatens är ljusare lila. Floran gav besked om att dessa växter, som hör till den stora familjen korgblommiga, har samma släktnamn - Cicerbita. De fleråriga örterna kan bli upp till två meter höga. Imponerande.

lördag 21 augusti 2010

Torne träsk

Ibland önskar jag att jag var mer kalenderbitare än vad jag faktiskt är. Och att jag hade något bättre geografiska kunskaper, särskilt när det gäller norra Sverige. I så fall hade jag redan under min vistelse i Abisko vetat att Torne träsk är Sveriges sjunde största sjö och den näst djupaste. Jag hade också vetat att det är Skandinaviens största fjällsjö och att dess största tillflöde sker från Abiskojåkka, som jag vandrade längs med vid flera tillfällen under mina fjälldagar. Troligtvis hade kopplingen Torne träsk och Torneå inte heller varit mig främmande, eftersom Torne träsk har sin avrinning via Torne älv, som strömmar 520 km innan den rinner ut i Bottenviken vid Torneå/Haparanda.

Men frågan är om linbanefärden nerför fjället Njuolas sluttning hade varit mer magnifik om jag ägt denna kunskap? Där nere låg Torne träsk, turkosblått som värsta Medelhavet, men aldrig mer än 12 grader varmt i de grundaste vikarna.

söndag 15 augusti 2010

En förtrollad dag

En varm och vacker lördag i augusti. Blå himmel och knappt någon vind. Kyrkbröllop i Stockholms skärgård. Festdukning utomhus. Mingel på nybyggd brygga. Brudpar som anländer i segelbåt med stiligt flaggspel. Festen kan börja...