onsdag 21 september 2016

Livstid


Vad är en livstid? Går den att beskriva eller är den som en trollsländas tid - så kort att den knappt ens låter sig fångas? Sven-Eric Liedmans bok med titeln Livstid (2013) handlar inte enbart om författarens egen livstid, utan om mångas. Den är skriven med stor humanism och gott om plats för de existentiella frågorna utanför ett religiöst sammanhang. Jag tänker hur han formats av barndomen i prästhemmet och vuxenlivet i idé- och lärdomshistoriens tjänst. Här finns en erfarenhet och klokskap som bara en gammal människa har, men också dåtid och nutid (eller kanske samtid?) och fåfängliga försök att fånga det flyktiga. Som i den här berättelsen, som i några få rader beskriver ett liv:

Som tur var överlevde sonen Allan henne, fast bara en kort tid. Efter en blöt natt i Rotterdams hamn kvävdes han i sina egna spyor. Jag var hemom från Lund när hans kvalevor återvände till Vittskövle. Far ville att jag skulle följa med på begravningen. Det var bara Allans syster och jag som var där. Far hade valt psalmen "Jag kommer av ett brusand hav". Dagen var grå och karg.
   Vilka livsval hade Allan kunnat göra?
   Ja, vad vet jag? Min inlevelseförmåga räcker inte till. Så lite man vet.


fredag 16 september 2016

Speglingar




Speglingar av Sara Broos är en stor film. Den är som en rysk gumma, med nya berättelser inuti dem som tidigare berättats. Eller som Pandoras ask, full av sorg och smärta som flyger ut över världen när asken öppnas – och till sist återstår bara hoppet i botten av asken.  Titeln är mycket väl vald. Inte bara för att moderns Karin Broos’ liv speglar sig i dotterns Saras liv, utan lika mycket för att deras respektive konstnärskap kan ses som speglingar av livet. 

I filmen finns bilder som på många sätt liknar eller försöker efterlikna Karin Broos tavlor, ofta fyllda med vattenspeglingar och skuggspeglingar. Men Sara Broos har också ett alldeles eget bildspråk som jag gärna hade sett mer av. Och då tänker jag inte på de frekvent förekommande dubbelexponeringarna (också en form av speglingar) utan t ex slutscenen med den vitklädda familjen, som tittar på gamla familjefilmer i det gröna landskapet.

Det som berör mig mest är ändå Karin Broos ambivalenta och ärliga inställning till sitt eget åldrande, som hon uttrycker både direkt och mer symboliskt. Hennes målingar såg jag första gången för fem år sedan, och skrev om här.

fredag 20 maj 2016

Tätortsnära vandringar

Tillsammans med en arbetskamrat har jag under våren gjort tre vandringar i Jönköpingstrakten. Vi har startat efter jobbet vid fem-tiden, utrustade med kaffetermos, mackor och bra vandringsskor. Det har hittills blivit tre väldigt olika vandringar på omkring 6-7 kilometer vardera, och förhoppningsvis blir det en fjärde i nästa vecka. Den senaste vi gjort hittade vi information på kommunens sida "Tätortsnära vandringsleder". Där finns det fler att upptäcka. Vid tillfälle ska jag berätta mer och dela med mig av några bilder.

Nu har även jag sett den

Fram till 28 maj finns Anna Odells film Återträffen på svtplay.
Se den - om du inte redan har gjort det.
Jag tittade häromdagen och har skrivit om den här.

fredag 13 maj 2016

Lästips

Behöver du lästips? Här finns 43 gånger 3 bra böcker.

tisdag 26 april 2016

Ett självporträtt


Självporträtt, Birgit Krafft-Westerberg

onsdag 20 april 2016

Läsglädje - från Agnes till Agnes

Ett roligt sätt att läsa är att låta den ena boken inspirera till den andra. Det kräver dock mer tid än jag för tillfället har, men snart så blir det nog möjligt igen. Tema-läsa, kan man kanske kalla det, men det låter lite trist. Eller inspirations-läsa, men då verkar det som om jag läste för att få inspiration. Det vore kanske i och för sig intressant, men det beskriver inte processen.

Senast det hände att den ena boken gav den andra var när jag läste Karin Johannissons utmärkta bok Den sårade divan, som för övrigt är värt ett helt eget inlägg. Den handlar bl a om Agnes von Krusenstjernas (1894-1940) liv och böckerna om Tonys uppväxt och ungdomsår, som ligger nära författarinnans egen uppväxt, nämns flera gånger. Agnes von K har jag läst förut, bl a romansviten om fröknarna von Pahlen, men inte den om Tony. Så jag lånade första delen, Tony växer upp som utkom 1922, och blev mycket glatt överraskad.

Här finns en lätthet och tidlöshet i språket, även om gammaldags ordvändningar som voro förekommer ganska rikligt. Här finns också en inlevelsefull skildring av en flicka som blir tonåring, fast ordet tonåring användes ju inte på den tiden. Perspektivet är hela tiden Tonys, vilket gör att igenkänningen är stor för alla som någon gång har varit barn och tonåringar. Jag ser fram emot att läsa de andra båda delarna som heter Tonys läroår (1924) och Tonys sista läroår (1926).